Tänk att ett djur kan betyda så mycket! Det blir ens lilla egna barn. När jag är i Karlstad brukar pappa alltid ge mig uppdateringar om Findus. Om han är inne eller ute, sover, har fångat en mus och så vidare. När jag kommer tillbaks till Åmål är Findus blir jag alltid lika glad av att få se honom.

När sedan djuret försvinner och ens hjärta oroar halvt om halvt ihjäl sig för att man inte vet var katten håller hus blir det extra påtagligt om hur katten lyckats bli en familjemedlem.  När han är ute längre än vad han brukar vara, inte kommer in på sina vanliga tider och timmar blir dygn, då tror man att hoppet är ute. Att han aldrig kommer återvända, att man helt enkelt har sett honom för sista gången.

Så har denna veckan sett ut. Vi såg Findus senast i söndags kväll. Sen var han borta. Timmar blev till dygn. Hoppet som sakta, sakta försvann. I tisdags kväll trodde jag att jag aldrig mer skulle få se honom, gosa med honom, få honom mat. Mitt hjärta gjorde ont!

Men idag hittade han hem. Trött, uttorkad och skadad kom han tillbaka. Fick ett sms om att han var hemma, och turligt nog var jag påväg hem så när jag fick se honom ligga i sängen fick jag tårar i ögonen. Så trött och så liten. Pappa berättade att han hade ätit lite, druckit massor och sedan gått och lagt sig. Han haltar och har skadat tänderna. Men han har tvättat sig och det tyder på att allt är okej. Bara man kommer in i rummet och han ser oss börjar han spinna.

♥